All heder åt Posten
Återstoden av det svenska postverket förtjänar ett extra strå i hatten. I en tid där det virtuella vinner mer och mer mark i alla avseenden är det skönt att kunna sätta sin tillit till gamla beprövade system. Nu hade man kunnat tro att jag syftar på deras formidabla hanterande av julkortshysterin men jag kan ju passa på och krypa till korset och erkänna att jag inte har skickat ett endaste litet julkort. Inte ens till mamma. Fy mig.
Nä utan att...
För ett antal månader sedan såg jag tydligen mer fancy ut än vanligt. Ja, jag kan verkligen förstå att den där bastarden förväntade sig att få ut en förmögenhet ur HM-väskan han stal. Dessutom brukar folk i regel springa omkring med sedelbuntar i portmonäerna nowadays för det där med VISA-kort, det är knappt något som slagit igenom. Nä nä. Efterföljande meck som undertecknad fick genomlida för att återfå alla handlingar, spärra kort, ja jag känner att det vägde nog upp för det den tjyvaktige typen vann på att överfalla mig.
Men alla människor har, tack och lov, inte stöpts i idiotformar. Någon fann min plånka, letade upp mitt telefonnummer och berättade att den fanns i tryggt förvar. Ett frankerat, vaderat kuvert stoppades i ett av större modell och skickades iväg till denne okände välgörares adress. Men nu är det så att även solen har sina fläckar. I ett ögonblick av förvirring missades den lilla detaljen att på kuvertet applicera ett frimärke. Det var ju som sagt inte igår man senast postade ett vanligt brev.
Funderade på att skjuta mig själv när jag hade släppt ned kuvertet i den gula boxen och insett mitt fatala misstag. Svor och spottade ett tag över de i sjön kastade pengarna, man är ju trots allt student. Bestämde mig sedan för att det var ödet. Jag skulle bara inte ha tillbaka min plånbok.
Någon vecka senare möttes jag i postfacket av det vaderade kuvertet. Alltså hade Posten leverat min sändelse trots avsaknaden av frankering. Det kallar jag kvalitetsorganisation. Att se viktigheten i detta brev och förbise mitt lilla misstag, det är inget annat än genuin service-känsla. Som tack för hjälpen skall jag inte (i år heller) skicka några julkort, för att om möjligt avlasta de sista dagarna före dopparedagen.
Plånkan har hittat hem och allt är frid och fröjd.
Mest välkommet var mitt körkort då omkringkånkande av passet inte varit någon höjdare. Den gamla lajnen "man vet aldrig när Troppan kallar" som körkortslösa ofta lägger av har blivit lite lätt uttjatad.