Gratjova

Kom precis hem från Heaven 23. Efter en eftermiddagssimtur bestämde hagel, larsson och jag oss för att runda av kvällen med den beryktade räkmackan och ett glas vitt. Något jag inte tagit med i beräkningen var att jag hade missat att äta idag. Vinet har tagit ut sin rätt och därmed har ribban lagts för detta inlägg. Vi säger inget mer om den saken. Men vilken sjuhelvetes vy man har däruppifrån. Jag har i och för sig en släng av höjdrädsla men så länge jag höll mig på avstånd från fönstrena kunde jag på allvar njuta av utsikten. Något att rekommendera, helt klart!

Något jag har lär mig en helt vanlig fredag som denna är att så länge man vet med sig att man inte gjort något fel, behöver man inte skämmas. Man behöver inte bry sig om folk snackar, det kan svida som fan, men det är något som folk alltid kommer att göra. Jag är sällan sen att hänga på och sprida vidare ett skvaller och jag ska "snacka" alldeles strax. För jag har dragit mina slutsatser av vissa händelser. Och mina slutsatser gör mig förbannat besviken. Jag kan ha åt helvete fel men jag tror att jag talar för ganska många när jag säger att besvikelsen är enorm.

De flesta som läser denna blogg vet vilka jag talar om men det känns onödigt att skriva ut några namn, de som ska känna sig träffade lär göra det ändå.

Jag hade hört ryktet på stan. Jag ville inte tro att det var sant, det kom ändå från en väldigt suspekt källa. (Hint: Blåbär)

Men så här fungerar det i min värld:
-Det är inte ok att säga en sak och göra en helt annan.
-Det är inte ok att svika någon, i synnerhet inte ett helt lag.
-Det är inte ok att utnytjja folks medkänsla och sympati för att bete sig hur man vill.

Jag tror att det räcker så. Ett rakryggat beteende hade gjort saken så fruktansvärt mycket enklare att acceptera. Som sagt så kan jag, och flera med mig, dragit våra egna slutsatser. Men det ser ruggigt jävla illa ut.

.. .. ..

Well, well.. Vi har en match att spela av på söndag. Och, dra på trissor, Fröjered slog tillbaka Vänersborg ikväll så vid vinst på söndag har vi bara två pinnar upp till strecket. Helt fantastiskt.

Fick alldeles nyligen veta att jag tappat ett av mina smålandsfans till matchen. Tydligen går utrikiska matcher av korpkaraktär före en gammal väns visit. Det ska jag komma ihåg! ;)

.. .. ..

Eftersom detta inlägg går lite i besvikelsens tecken kan jag ju spinna vidare på detta tema..

Jag har tidigare nänmt i förbifarten att tanken på Husqvarnas ledarstab fortfarande får mig på dåligt humör. Och då har det ändå gått ca 4 år. Ja, jag är fortfarande bitter över detta. Vi tar det från allra första början...

.. Tänk er att man sitter som tolvåring och tittar på alla fantastiskt begåvade innebandyspelare som gästar ens lilla byhåla för att tävla om titeln Sveriges bästa distriktslag. Man skaffar sig idoler. Mina var Maria Sahlin, Sara Simonsson, Therese Svensson (vart tog hon vägen!?), Anna-Maria Israelsson, systrarna Touminen, Karolina Widar m.fl. Man drömde om att en gång få chansen att representera Småland i detta mästerskap men trodde väl kanske inte på allvar att man någonsin skulle platsa.

Åren gick och man började ta sig. Man stänkte in en och annan poäng, i och för sig i årtusendets sämsta serie, div.3 norra Småland. När man äntligen hade åldern inne och fick chansen att åka på uttagningsläger var förväntningarna på topp.

Det är inte ofta jag har höga tankar om mina egna prestationer på plan men jag kände mig ändå ganska säker på att det nu var min tur att få kränga på mig det evinnerligt fula rödgula smålandsstället. Döm om min förvåning när det dimper ner ett kuvert i bervlådan på tomtebovägen där det stod "Hej! Du har blivit uttagen som reserv..." Jag var helt förkrossad. Ja, jag menar allvar. För detta var på den tiden då innebandyn var det viktigaste i mitt liv. Men just detta med reserv. Det var liksom inte så att jag var ok men att dom inte gillade min spelstil. Nä, jag var nästan tillräckligt bra för att platsa. Det har tagit mig åtskilliga år att komma över detta. Ett plåster på såren var helt klart att Pixbo ändå trodde på mig när mina vägar ledde till Göteborg. Tack för det, Urban och alla andra! :) ledsen att jag inte levde upp till förhoppningarna..

Senare har jag hört kommentarer som "Nä, Johanna kom inte med i Smålandslaget för att vi hade redan tekniska spelare." (??? kan man få för många sådana i ett lag undrar jag ???)

Jaja.. Det är väl dags att släppa det där nu. Kände ändå att det kanske fanns frågetecken kring mina agg mot HIK:s ledartrojka.

Men drömmarna om att få vara med i större sammanhang lever fortfarande. Nä, jag siktar inte på att komma med i blågult! Däremot reser sig vartende hår på min kropp vi tanken på att få vara med i Rysslands landslag någon gång. Jag är dåligt insatt i deras kvalité men troligtvis är de inte riktigt lika  bra som det svenska landslaget i alla fall. Fy fan, tänk att stå och skråla den så pampiga nationalhymnen med det blå-vit-röda matchstället på. Jag skulle göra rätt mycket för det alltså....

.. .. ..

Dear God, nu är det nog läggdags här

På återseende.