Wrigstad IBK, del III
Glansåren
För den ultimata utvecklingen krävs förebilder. Det fanns det gott om under ett antal år i Vrigstads innebandyelit.
Efter att Sävsjö IBK fått se sig slagna av kommunens då bästa lag samlades gräddan av innebandygrabbs i WIBK för att påbörja den smått fantastiska klättringen i seriesystemet. Som den begynnande innebandytoka jag var i de tidiga tonåren, följde jag deras resa minutiöst.
De stora stjärnorna var Peter Sjögren, närmare presentation överflödig, skyttekungen Mats Söderqvist, numera Färjestaden och i viss mån Daniel Khan och Gustaf Fromell. Årgång 83 alltså. Samma gäng som hade tagit skol-SM-guld i årskurs 9 och även gjorde bra ifrån sig i "vanliga" junior-SM. Senare anslöt ytterligare andra stjärnor, den klarast lysande kanske Joakim Bjerhag. Alla ville vara med på segertåget.
En viktig figur som hela tiden rörde sig i kulisserna var Gerhardt Borkowski, en man som lämnar få oberörda. Har oerhört svårt att glömma ett tillfälle då han kom och var gästtränare hos oss. En helplansövning flöt inte på riktigt så bra som den store "Günther" ville. Han morrade till, klampade taktfast ut på mittplan och började med att fråga lugnt och stilla:
-Är det någon som är religiös här inne?
Skräckslagna skakade alla på huvudet, även de som hade småreligiösa böjelser. "Günther" antog en betydligt skarpare och ljudligare ton:
-Om Anna har sprungit som en jävla jude över hela jävla planen... (konstpaus)... och får en passning två jävla meter bakom sig... (olidligt lång konstpaus)... HUR JÄVLA GLAD BLIR HON DÅ!!!!!!??
Jag tror inte Anna blev så jävla glad. Men det var en liten avstickare. Vart var jag?
Jo. Rakt igenom fyran, rakt igenom trean och upp i tvåan. Det var en fantastisk stämning i Vrigstad sporthall varenda hemmamatch. Så som det bara kan bli på en mindre ort. Man började så smått hoppas på att WIBK skulle avancera till ettan om inte ända upp i eliten. Kanske en liten smula orealistisk i sitt tänkande undrade man vad i hela fridens namn som skulle kunna stoppa dem?
Enkelt svar. Den gyllene årgången 83 tog studenten, stjärnorna som inte längre var knutna till någon utbildning ansågs av större klubbar vara redo för större sammanhang. Och face it, varken Vrigstad eller Sävsjö hade riktigt allt att erbjuda som de då flygfärdiga 18-åringarna eftersökte. Laget splittrades, drog sig ur tvåan och kvar var i stort sett endast de som inte ens hade fått plats på bänken tidigare. En era gick i graven och WIBK:s herrar har inte skördat några större framgånger sedan dess. (Däremot har grannkonkurrenten Sävjsö lyckats göra en liknande resa, men det pratar vi inte om.)
To be continued.
För den ultimata utvecklingen krävs förebilder. Det fanns det gott om under ett antal år i Vrigstads innebandyelit.
Efter att Sävsjö IBK fått se sig slagna av kommunens då bästa lag samlades gräddan av innebandygrabbs i WIBK för att påbörja den smått fantastiska klättringen i seriesystemet. Som den begynnande innebandytoka jag var i de tidiga tonåren, följde jag deras resa minutiöst.
De stora stjärnorna var Peter Sjögren, närmare presentation överflödig, skyttekungen Mats Söderqvist, numera Färjestaden och i viss mån Daniel Khan och Gustaf Fromell. Årgång 83 alltså. Samma gäng som hade tagit skol-SM-guld i årskurs 9 och även gjorde bra ifrån sig i "vanliga" junior-SM. Senare anslöt ytterligare andra stjärnor, den klarast lysande kanske Joakim Bjerhag. Alla ville vara med på segertåget.
En viktig figur som hela tiden rörde sig i kulisserna var Gerhardt Borkowski, en man som lämnar få oberörda. Har oerhört svårt att glömma ett tillfälle då han kom och var gästtränare hos oss. En helplansövning flöt inte på riktigt så bra som den store "Günther" ville. Han morrade till, klampade taktfast ut på mittplan och började med att fråga lugnt och stilla:
-Är det någon som är religiös här inne?
Skräckslagna skakade alla på huvudet, även de som hade småreligiösa böjelser. "Günther" antog en betydligt skarpare och ljudligare ton:
-Om Anna har sprungit som en jävla jude över hela jävla planen... (konstpaus)... och får en passning två jävla meter bakom sig... (olidligt lång konstpaus)... HUR JÄVLA GLAD BLIR HON DÅ!!!!!!??
Jag tror inte Anna blev så jävla glad. Men det var en liten avstickare. Vart var jag?
Jo. Rakt igenom fyran, rakt igenom trean och upp i tvåan. Det var en fantastisk stämning i Vrigstad sporthall varenda hemmamatch. Så som det bara kan bli på en mindre ort. Man började så smått hoppas på att WIBK skulle avancera till ettan om inte ända upp i eliten. Kanske en liten smula orealistisk i sitt tänkande undrade man vad i hela fridens namn som skulle kunna stoppa dem?
Enkelt svar. Den gyllene årgången 83 tog studenten, stjärnorna som inte längre var knutna till någon utbildning ansågs av större klubbar vara redo för större sammanhang. Och face it, varken Vrigstad eller Sävsjö hade riktigt allt att erbjuda som de då flygfärdiga 18-åringarna eftersökte. Laget splittrades, drog sig ur tvåan och kvar var i stort sett endast de som inte ens hade fått plats på bänken tidigare. En era gick i graven och WIBK:s herrar har inte skördat några större framgånger sedan dess. (Däremot har grannkonkurrenten Sävjsö lyckats göra en liknande resa, men det pratar vi inte om.)
To be continued.
Kommentarer
Trackback