Gratjova

Ibland har man svackor va. Skolan suger musten ur en och saker och ting är allmänt gråa och alldagliga. Det känns som att man bara står och stampar liksom.

Då är det föga upplyftande att komma till en träning och få reda på att det inte skall göras annat än att tränas power-play. Till saken hör nämligen att man för tillfället inte är betrodd i sådana sammanhang. Bara det kan ju göra en alldeles utom sig av bitterhet. Men man biter ihop.

När man sedan sprungit  igång och nästan blivit lite varm, ja då är det dags att sluta för att köra fys. Då har vi ju ett antal glaslirare, och då snackar vi riktiga glaslirare, som alltid har ont någon jävla stans eller som helt plöstligt fått någon skum infektion i kroppen. En annan sliter på, och vad får man för det!? Jo man blir utsatt för sabotage av veklingarna under ens styrkeövningar.

Smockan hängde i luften.

Började fundera på vad det var för dag idag. Kändes ungefär som ... ja... onsdag. Kul att inse att det var måndag då.

Kollade telefonen och fick ett Bridget-moment. "You have no new messages. Not a single one. Not even from your mother."

Så vad göra? Åka och söka tröst hos Ronald McDonald som slagit upp en av sina restauranger ett knappt stenkast från vår hemma-arena, Ale Gymnasium. Men tydligen anställs bara tomtar på donken i Nödinge. Ingen tasty kunde de ordna och packningen av våra burgare får väl anses lätt misslyckad när hela min hamnade i knäet och hela Veronikas mellan sätena. Röv. Lackade ur. Och än värre blev det när jag smakade på Verres dricka.

-Nä nu får du åka tillbaka, denna smakar ju för fan ingenting.
-Jag beställde isvatten.
-Åfan?

.. .. ..

Imorgon tar vi nya tag.