Gratjova

Sviterna efter gårdagens vurpa gjorde inte dagens träning till en särskilt angenäm upplevelse. Då och då när man springer och går tänjs ju huden kring knäpartierna ut och läkningstiden på köttsåren blir sedan också därefter. Försökte mig på någon slags tejpning, vilket brukar bita på mycket, men fick då höra att jag såg ut som en handbollstjej. Mindre smickrande. Hä så det var till att vädra kött.

Ställde ifrån mig klubban och stack iväg för en snabbis inne på damernas just i uppvärmningsfasen. Kom tillbaka och såg till min stora bestörtning att någon tagit min sticka och ställt dit en annan. Förväxling var den första tanken då de flesta i laget förra året nappade på den klassiska Wizen. Men kröp någon till korset och medgav att ett misstag hade begåtts? Inte då! Fastslog då att någon icke närvarande hade fått med sig min klubba hem från Jönköping. Muttrade och surade likt en åttaårig flicka  framme vid kassan på ICA som inte fått den där Palle Kuling-asken hon tjatat på sin mamma om. Nu skulle jag nämligen få genomföra träningen med en äckelklubba (läs: alla andra än min förstaklubba) och det var inte vilken typ av träning som helst, utan en som var inriktad på olika tekniska moment. Det som jag tycker är så himla tråkigt.

Dessutom hade jag en fullständigt katastrofal hårdag.


När det sedan blev dags för lir körde vi den gamla beprövade lagindelningsmetoden att kasta alla stickor i en hög och dela upp därefter. Lättsamt och så. Vad händer då? Vad ligger där i högen så prydligt och fint märkt på mitt eget personliga sätt? Javisst, MIN Wiz.