Love story
Larsson var bekymrad över mitt hälsotillstånd efter torsdagens bittra sorti. Och nä, jag tänker inte sticka under stolen med att det sannerligen inte har varit en enkel tid.
Vi startade resan på ett slumpartat sätt. Sannolikheten att man lyckas hålla Kroatien eller England bakom sig när man inte ens krossar Israel i EM-kvalet, är väl inte direkt skyhög.
Väl på plats nere i alpländerna vore det sedan ofantligt synd att säga att förväntningarna var på topp. Ändå kunde goda intentioner anas trots att det blev brakförlust mot de blivande mästarna i premiärmatchen. Det här kanske kunde vara något att ha.
Och så kom de. Uppvisningarna. För det var inget annat än uppvisningar i matcherna mot Sverige och hypade Holland. Hur i hela fridens dar skulle jag då kunna undgå att bli upp över öronen förälskad? Motiga vardagsbestyr gick som en enda gungande dans. Inga bekymmer och inte ett enda moln i sikte. Hela världen tycktes le mot mig och jag log tillbaka. Log som en dåre. Mot busschauffören, mot kassörskan på ICA, mot skumma grannar. Jag log till och med mot förälskade gullande par, vilket definitivt inte hör till vanligheterna. "Sicket kärlekstrams, jag ger dem tre månader. Max." är annars en vanlig tanke vid sådana tillfällen. Nu kände jag lite att vi satt i samma båt. Love Boat.
Dags att ta sig an España än en gång. Kunde det gå? Var det rimligt att hoppas? Hur det än gick skulle givetvis mina hjältar för alltid ha en plats i mitt hjärta men man ville ju innerligt gärna se sin älskling lyckas va.
Man slog sig ner och väntade på att få en härligt sprudlande tokoffensiv serverad. Tänkte att det säkert kunde bli ett och annat inkontrat, som sist. Det skulle inte göra något för jag gillade min nya kärlek för det den var - stundom naiv men jävligt kreativ och rolig fotboll.
Plötsligt var magin från uppvisningarna som bortblåst. Min käre var som förbytt. Ingenting funkade. Missförstånd. Felpass. Det vara bara tvärstopp och den leende dåren hade förvandlats till ett enda stort frågetecken. Vad hände?
Vad i all sin dar hände?
Tomhet.
Nåja. Om inte annat så har jag ett fint minne. Och jag hoppas så klart på fortsatta underverk i Sydafrika 2010.
Vi startade resan på ett slumpartat sätt. Sannolikheten att man lyckas hålla Kroatien eller England bakom sig när man inte ens krossar Israel i EM-kvalet, är väl inte direkt skyhög.
Väl på plats nere i alpländerna vore det sedan ofantligt synd att säga att förväntningarna var på topp. Ändå kunde goda intentioner anas trots att det blev brakförlust mot de blivande mästarna i premiärmatchen. Det här kanske kunde vara något att ha.
Och så kom de. Uppvisningarna. För det var inget annat än uppvisningar i matcherna mot Sverige och hypade Holland. Hur i hela fridens dar skulle jag då kunna undgå att bli upp över öronen förälskad? Motiga vardagsbestyr gick som en enda gungande dans. Inga bekymmer och inte ett enda moln i sikte. Hela världen tycktes le mot mig och jag log tillbaka. Log som en dåre. Mot busschauffören, mot kassörskan på ICA, mot skumma grannar. Jag log till och med mot förälskade gullande par, vilket definitivt inte hör till vanligheterna. "Sicket kärlekstrams, jag ger dem tre månader. Max." är annars en vanlig tanke vid sådana tillfällen. Nu kände jag lite att vi satt i samma båt. Love Boat.
Dags att ta sig an España än en gång. Kunde det gå? Var det rimligt att hoppas? Hur det än gick skulle givetvis mina hjältar för alltid ha en plats i mitt hjärta men man ville ju innerligt gärna se sin älskling lyckas va.
Man slog sig ner och väntade på att få en härligt sprudlande tokoffensiv serverad. Tänkte att det säkert kunde bli ett och annat inkontrat, som sist. Det skulle inte göra något för jag gillade min nya kärlek för det den var - stundom naiv men jävligt kreativ och rolig fotboll.
Plötsligt var magin från uppvisningarna som bortblåst. Min käre var som förbytt. Ingenting funkade. Missförstånd. Felpass. Det vara bara tvärstopp och den leende dåren hade förvandlats till ett enda stort frågetecken. Vad hände?
Vad i all sin dar hände?
Tomhet.
Nåja. Om inte annat så har jag ett fint minne. Och jag hoppas så klart på fortsatta underverk i Sydafrika 2010.
Kommentarer
Trackback