Gratjova

I vårt lag var det i år en person som ställde upp i Göteborgsvarvet - Hagel. Hon var fortfarande lite schleten idag, vilket man förstås har full förståelse för. Tydligen känningar i baksidorna. Det hindrade henne ändå inte från att gå i mål flera minuter före alla andra på Skatås klassiska åttakilometare. Själv harvade man väl någonstans i mittenträsket och sist hamnade, som sig bör - de två närvarande målvakterna.

Folk tycker tydligen att det är ganska intressant att snicksnacka om det där förgjordade varvet. Idag gick snacket mycket om sådana stackare som fullföljer loppet trots att naturen kallat på dem både en, två och tre gånger. Sådana som bara liksom låter det hända. Som låter sig förödmjukas för att få en bra tid. Herregud, säger jag. Och, i och med att det gjorts en del framsteg inom tekniken de senaste åren, slutar sedan inte förudmjukelsen efter att man har gått i mål och då fått den där fina tiden som uppenbarligen var så otroligt viktig. Nähedå, saker och ting förevigas numera och hivas sedan ut på nätet så att än fler får ta del av härligheterna. 

Usch. Låt oss släppa det nu. 

Såg ett helt fotbollslag uppe i åttans startgrop. De kan väl ha varit någonstans kring 6-7 år och jag ville bara håva in dem allihop och ta med dem hem. Vissas klockor går igång på spädbarn som varken säger bu eller bä. Jag får ett ofantligt sug efter att yngla av mig när jag ser småkids i idrottsutstyrsel. Normalt?

.. .. ..

Hä, hålla tummarna för Chelski sista kvarren kanske.