Kids på glid

När man cirkulerar i skolverksamheten får man en viss inblick i hur många kids det finns som far illa där ute. Välbärgade områden är inga undantag, det skall gudarna veta. Det är inte bara en gång som man varit nära till tårar när man hört om hemförhållanden som verkligen inte borde vara möjliga i ett land som Sverige. Kids som redan under högstadietiden dömer ut sig själva och sina chanser att lyckas och istället trasslar sig in i destruktiva nätverk. Hur många gånger har man inte velat ta med sig de där bångstyriga tonåringarna hem och få dem att tro på att det finns en framtid - även för dem?

Idag mötte jag en sådan typ av kid som gjorde mig till en otroligt mycket räddare tjej hösten 07. Jag trodde på allvar att mitt hjärta skulle dunka sönder när han klev in där i salen och de två stora starka poliserna låste upp hans handbojor. Tänkte att nu jävlar kommer det bli ett levande och han kommer svälja mig med hull och hår. Under de första minutrarna vågade jag inte ens se honom i ögonen.

Utvecklingen blev dock inte riktigt som jag hade befarat. Han hade inte ens fått ordet innan han bad om ursäkt och sa att han skämdes för vad han hade gjort och vilken rädsla det hade lett till. Plötsligt kändes han som en vilsen liten pojke som faktiskt hade ett hjärta snarare än ett monster. Jag ville förklara för honom att stölden i sig var fullständigt skit samma och att jag var tacksam att han inte nonchalerade att det lett till att jag hela den gångna vintern bävade för att vara själv och fick hjärtat uppkört i halsgropen så fort någon gjorde en något för hastig rörelse i närheten av mig på stan. När sedan hela hans historia från 11 års ålder berättades tjocknade det i halsen på mig. Och än värre blev det när han själv talade om sina framtidsutsikter.


Hur kunde det gå så snett?
Hur kunde omgivningen missa vad som höll på att ske med honom redan innan han ens hunnit bli tonåring?
Hur räddar man en 19-åring som är fånge i sitt eget beroende och dessutom medicinerar mot ångest, depression och psykoser? Är det för sent?





I morse trodde jag att jag skulle sitta här nu och frukta vedergällning men det enda jag kan tänka på är hur man håller ungdomar ifrån skiten.


Kommentarer
Postat av: G. alias Eccoskorna

Det är de tillfällen man lyckas som är värt någonting i vårt jobb....alla verb, bergarter, ekvationer eller riksdagens utskott är fullständigt skitsamma!



När man misslyckas finns inget värre men när man lyckas...oj vilken ofattbar känsla!



Grymt jobb man har!...i ordets båda bemärkelser!

2008-10-08 @ 09:25:35
Postat av: Magg

KRAM vännen

2008-10-08 @ 13:10:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback