~Stockholm i mitt hjärta~
Freebandy
-Den här nya sporten som utvecklats av innebandyn, den med klubbor som har stora runda hål i bladen vad handlar den om egentligen?
-Tror det kallas freebandy. Det är väl spexigt?
-Det är som det där amerikanska jippot., vad heter det nu då..dom springer runt med små håvar, och tacklas som i amerikansk fotboll..
-Lacrosse?
-Jaa! Hemskt! Freebandyn svärtar ner det lilla men naggande goda rykte som innebandyn skapat sig!
Gott & Blandat
Åka öhn-öhn
Jag hade nästan gått och glömt hur fantastiskt det är att köra bil. Under åren i Kungälv då pendlandet gick till Mölnlycke och Partille blev det många timmar totalt bakom ratten.
Nu är det inte så att jag är någon rallycalle utan det jag njuter av i själva bilförandet är att höja volymen på stereon och ta i för kung och fosterland i egenhändigt valda bitar. Det måste vara en upplevelse att köra om mig, jag sitter nämligen inte och kör. Jag shake:ar lite och drar mig inte för att fläska på med krutet i skönsången. Nu förutsätter detta förstås att jag åker ensam.
Ibland fick jag bemöda mig med att plocka upp lagkamrater på vägen, vilket förstörde mitt singing-moment. Vem vågar sjunga för full hals med exempelvis Jessica Holmgren bredvid sig? Ett ständigt jävla gnällande på min körning var det också. Förstår inte varför.
Döda tid
Efter en vår späckad av studier då man aldrig varit helt ledig infinner sig ett nästan kusligt tomrum när man plötsligt inte har ett enda litet måste. Vad göra? Hitta nya eller återuppta gamla hobbies.
-Bolltrixande. Det gamla rekordet på någonstans kring 450 putsades upp till 680. Ett formidabelt lyft och framförallt mycket, mycket meningsfullt.
-Skvaller. En och annan sympatitår har fällts för stackars lilla Paris som sitter bakom lås och bom och tummarna hålls stenhårt för att Britney skall ta sig ur missbruket och återuppta levererandet av hits.
-Bloggläsande. Fastnade och läste i stort sett hela Sundboms. Mycket nöje men jag kunde konstatera att det fanns en stor brist - uppdatering. Förhoppningar om förbättring. Det är nämligen bra skit.
-Betapet. Här tröt dock tålamodet för fröken Gratjova.
-IQ-test. Hur snoffsigt hade det inte varit att komma med i Mensa då? Något att skryta om. Viktigast var att jag slog Hagel i provtestet.
-Youtube. Beskådandet av intervjuer med min Gud har gjort mig fast besluten om att jag en dag måste lära mig italienska. En annan frekvent sökning har varit "Sverige dansar och ler". Betnér kan vara en Sveriges skönaste människor och Schyfferts svengelska presentation av Sverige i olika sammanhang har rullats om och om och om igen. Personlig favorit är "Knackelibang on the door".
Tv-avtalet
Känner pressen att, som tjej och kanske inte helt omotiverat kallad "innebandybloggare", bli upprörd över åsidosättandet av damerna. Men jag antar att TV4 bara inväntar Surtes avancemang till högsta serien.
Lottningen till Båstad
Idel danska lag. Det är ju annars få förunnat att vara med i internationella sammanhang.
-Båstad. Lirar i trean.
-Södra Dal. Pax för att inte täcka Hökens skott, om hon är kvar? Ryktades om att hon och Bira var på väg därifrån?
-Rödövre. "Vi får vara bra rötna om vi ska förlora mot dem" sa en insatt källa i Surtes ledning.
Ser väl inte helt omöjligt ut att ta sig vidare. Efter en snabb kik på slutspelsupplägget ser jag också att det kan bli ett Balrogmöte. Intressant.
västkusttjej?
Wrigstad IBK, del V
Damernas år
Efter att herrverksamheten rasat samman som ett korthus rekryterades deras assisterande coach, Mikael Holmberg, till det då mycket lovande damlaget. Vi var inte många, men det var kvalitet!
Efter en trevande inledning var andra året med Holmberg i båset som en enda lång segermarsch. Jag kan nog säga att vi promenerade hem seriesegern och i junior-DM var det enda som ens liknade något slags motstånd ett Hovshaga som sysslade mer med smutsiga ordfighter på nätet. "The double" var ett faktum.
Några av oss utgjorde dessutom stommen i det lag som plockade hem skol-SM-bucklan våren 2004. Tänk att det gick att sätta urbandyorten Vetlanda på innebandykartan. Men då skall alla veta det, att egentligen var det inte alls Vetlanda. Mer Vrigstad.
I J18-SM gick det lite motigare men skalpen mot det då hutlöst kaxiga och segervissa Robertshöjd minns jag som igår. När vi tackade varandra efter matchen kom en, ursäkta mig för ordvalet, jävla subba fram till vår målvakt och sa:
Du var den enda som var bra!
Hon var jättebra den matchen, det är inget snack om saken, men det var väl knappast hon som gjorde våra mål. Moget. Idioten har jag inte sett till sedan jag flyttade till Göteborg och då skall gudarna veta att jag har letat. Hon bröt väl ihop och la ner karriären efter den förlusten. Hon lyckades i alla fall svärta ner RBK:s anseende rejält. Såna uttalanden blir jag förbannat trött på. Inser man inte själv hur förbannat korkat det är att säga en sådan sak? Vad säger det egentligen om ens egen insats?
Ett odiskutabelt radarpar under dessa år var Bennerstål/Gratjova. Statistiken talade sitt tydliga språk. Detta ser jag än idag som toppen av min karriär. Anspråkslösa Heidi "Haisan" Bennerstål uttryckte sig ibland i ödmjuka ordalag och med en sinnessjuk skotsk accent: "I'm a God. In every way." Ja, vi var grymma faktiskt.
Jag har aldrig upplevt maken till sammanhållning någon annanstans. Pixbo? skulle inte troo det. Partille? På god väg men Wrigstadstandard kom vi inte upp till.
Holmberg kan tyckas vara en suspekt gubbe på många sätt men han var ändå en starkt bidragande orsak till att detta var den bästa tiden hittills i mitt innebandyliv. Han må ha haft sina brister och jag vet inte om han var medveten om hur mycket gott han gjorde genom att bara var Holmberg, men det var grymt. Jag kan än idag inte minnas att vi hade någon speciell taktik. Gick det inte bra var Holmbergs grej att gå ner på folk, vilket kunde innebära att man spelade hela matcher på tre forwards, en center och två backar.
Best of M. Holmberg
Klubban i isen!
Honken var hockeyspelare i grunden. Utöver endel brister i det taktiska kunnandet (eller var det bara så att han mörkade dem? ingen vet.) gav endel av hans uttryck indikationer på detta.
Ah, å här är det överstegsskridsko som gäller va.
Ni kommer att få mycket istid idag.
Andra uttryck kunde ha halvt om halvt osmaklig karaktär. Som en gång då han skulle beskriva hur otroligt vacker en kvinna var:
Hon var så jävla snygg så man hade kunnat äta gröt ur röven på henne.
okaaj...!
Det var allt som oftast ingen idé att påstå att man var sjuk eller ens hade någon antydan till skavank. En gång beordrades jag ner när jag inte fullt ut hade återhämtat mig från vinterkräksjukan. Smittorisken var absolut inte att tänka på.
Vi behöver träna powerplay, det måste du väl orka i alla fall? Det handlar om fem minuter.
Skulle man gnälla över huvudvärk kontrade han med:
Man kan fan inte ha ont i en protes!
Var det så att man upprepade gånger åmade sig över något, då kom urbonden i honom fram och följaktligen resonemangen som vanligen förs när det gäller djur:
Det är lika bra att vi avlivar dig.
Det faktum att Honken hade signat en egen waterboy till laget är också rätt sjukt. Olle var 12-13 bast då det begav sig och han var med överallt. På träningar, matcher och inte minst på lagfesterna. Vi pratar inte mer om det.
Bilfärderna till bortamatcherna är också ett kapitel för sig. Det var alltid rena nöjesupplevelser att slå sig ner i Holmbergs åk.
Vid ett tillfälle stoppades vi av farbror polisen och han var någon ynka kilometer från att bli av med kortet.
Han kunde veva ner rutorna och skandera HÅÅÅVEBLÅÅÅÅ!! mitt inne i bebyggelser.
Han roade sig ibland med att köra på ettans växel genom hela städer och tuta och vinka.
Han var alltid jävligt ärlig och kunde utan omsvep säga på lördagsmorgonen när det var dags för avresa:
-Hanna kan du köra idag? jag är för jävla bakis.
Sjukast var ändå när han stannade vid övergångsställen och lät pensionärer passera. Pesnionärerna vinkade glatt och tacksamt, men när de hade vinglat halvvägs över gatan med sina rullatorer i högsta hugg började Honken gasa och skrämde livet ur de stackars små åldringarna.
Så var det någon som såg en jävla pajas i en mörkblå Volvo-combi med tonade rutor för tre-fyra år sedan, så var det ingen som hade rymt från dårhuset. Det var bara Mikael Holmberg.
Holmberg var dessutom en person som uppskattade sina egna skämt väldigt mycket. Vissa stör sig på sådana personer. Själv tycker jag det är skönt att ibland få se att det finns ett fåtal som är nöjda med sig själva här i världen. Ett uttryck blev dock rätt utslitet. Det var det han drog varje gång vi stannade till vid donken.
Ah jag ska ha grävling macnåggets!
Ja det var min själ tider det!
Men, som Nelly så vackert sjunger, All good things come to an end. Årgång 85 tog studenten och det skulle flyttas, pluggas och ut och resas. Mitt flyttlass gick som bekant till Göteborg, eller Kungälv närmare bestämt. Radarpartnern Haisan och Coach Holmberg signades av det forna elitlaget Östra SK och när det inte ens fanns spelare att skrapa ihop till en femma fick de som var kvar och inte ämnade att lägga klubban på hyllan släpa sina arslen till Sävsjö. Sicket sorgligt slut. Frågan är om det inte hade varit klokare för mig att hänga på Honken och Haisan till Östra istället för att inta Pixbos bench. Jaja.. det finns väl en mening med allt som sker, eller vad är det det man brukar säga?
Avslutar denna lilla resa längs minnenas allé med att länka till moderföreningen. Mycket nöje. (?)
Wrigstad IBK
Over and out!
Wrigstad IBK, del IV
Pumpa in deg i föreningen
I ett ytterst gnälligt inlägg i inledningen av min bloggkarriär nämnde jag att distriktslags-SM gick av stapeln här in da hoods (Sävsjö & Vrigstad) under ett antal år.
Många av dagens stjärnor, daterade främst mellan 79-83, var då här nere och representerade sina respektive distrikt. Om jag inte fullständigt missminner mig brukade det var ganska stor Stockholmsdominans på herrsidan medan fighten huvudsakligen stod mellan Småland, Västmanland och Skåne på damsidan.
Detta spektakel var, vid sidan av bingolottsjävlarna, en av de större inkomstkällorna under WIBK:s glansår och det hela byggde naturlitgvis på att klubbmedlemmarna ställde upp med diverse ideella arbeten. Under Günthers slavpiska fick flickorna sköta kiosk- och städsysslor medan pojkarna var sargvakter och dylikt. Det var ju det där med att göra det man är bra på.. eller jobba in de traditionella könsrollerna lite bättre i samhället. Nä nu ska inte jag vara sån.
En stor händelse var det hur som helst. En injektion i den annars rätt oglammiga serielunken i hjärtat av Schmaland.
One episode to go
Wrigstad IBK, del III
För den ultimata utvecklingen krävs förebilder. Det fanns det gott om under ett antal år i Vrigstads innebandyelit.
Efter att Sävsjö IBK fått se sig slagna av kommunens då bästa lag samlades gräddan av innebandygrabbs i WIBK för att påbörja den smått fantastiska klättringen i seriesystemet. Som den begynnande innebandytoka jag var i de tidiga tonåren, följde jag deras resa minutiöst.
De stora stjärnorna var Peter Sjögren, närmare presentation överflödig, skyttekungen Mats Söderqvist, numera Färjestaden och i viss mån Daniel Khan och Gustaf Fromell. Årgång 83 alltså. Samma gäng som hade tagit skol-SM-guld i årskurs 9 och även gjorde bra ifrån sig i "vanliga" junior-SM. Senare anslöt ytterligare andra stjärnor, den klarast lysande kanske Joakim Bjerhag. Alla ville vara med på segertåget.
En viktig figur som hela tiden rörde sig i kulisserna var Gerhardt Borkowski, en man som lämnar få oberörda. Har oerhört svårt att glömma ett tillfälle då han kom och var gästtränare hos oss. En helplansövning flöt inte på riktigt så bra som den store "Günther" ville. Han morrade till, klampade taktfast ut på mittplan och började med att fråga lugnt och stilla:
-Är det någon som är religiös här inne?
Skräckslagna skakade alla på huvudet, även de som hade småreligiösa böjelser. "Günther" antog en betydligt skarpare och ljudligare ton:
-Om Anna har sprungit som en jävla jude över hela jävla planen... (konstpaus)... och får en passning två jävla meter bakom sig... (olidligt lång konstpaus)... HUR JÄVLA GLAD BLIR HON DÅ!!!!!!??
Jag tror inte Anna blev så jävla glad. Men det var en liten avstickare. Vart var jag?
Jo. Rakt igenom fyran, rakt igenom trean och upp i tvåan. Det var en fantastisk stämning i Vrigstad sporthall varenda hemmamatch. Så som det bara kan bli på en mindre ort. Man började så smått hoppas på att WIBK skulle avancera till ettan om inte ända upp i eliten. Kanske en liten smula orealistisk i sitt tänkande undrade man vad i hela fridens namn som skulle kunna stoppa dem?
Enkelt svar. Den gyllene årgången 83 tog studenten, stjärnorna som inte längre var knutna till någon utbildning ansågs av större klubbar vara redo för större sammanhang. Och face it, varken Vrigstad eller Sävsjö hade riktigt allt att erbjuda som de då flygfärdiga 18-åringarna eftersökte. Laget splittrades, drog sig ur tvåan och kvar var i stort sett endast de som inte ens hade fått plats på bänken tidigare. En era gick i graven och WIBK:s herrar har inte skördat några större framgånger sedan dess. (Däremot har grannkonkurrenten Sävjsö lyckats göra en liknande resa, men det pratar vi inte om.)
To be continued.
Wrigstad IBK, del II
Under dagens filosoferande ute i trädgården (nej, jag är inte så fåfäng så jag ligger ute och solar hela dagarna) invaderades den annars så öde fotbollsplanen av så gott som alla elever och lärare på Vrigstad skola. Det var dags för den årliga brännbollsmatchen mellan avgångsklassen, årskurs 6, och lärarna. Blev alldeles varm när Stig, min gamle magister och före detta Jepoardy-mästare, kände igen mig och vinkade.
Positionsval
Efter ett års ihärdigt tränande var det så dags för laget att sätta igång med seriespel. Om jag inte är helt ute och cyklar så var det IBK Husar (Eksjö) borta.
Coach Karlsson fick den angenäma uppgiften att matcha den första laguppställningen. Alltid finns det någon idiot (No offense, Kicki!) som vill vara målvakt, så det löste sig väldigt smidigt. Däremot var det otroligt tunnsått med naturliga backar, vilket skulle lösas med att alla urforwards fick turas om på gnetpositionen.
Man har ju alltid varit en godhjärtad lagspelare så visst fan ställde man upp. Det kan även ha funnits en liten tanke någonstans om att få det hela överstökat. Hur som helst så tog jag mig an högerbackspositionen flankerad av min homie, Karin. Kan inte minnas om det blev succé men av någon outgrundlig anledning blev jag kvar på den positionen. I F-Y-R-A år, hela tiden med Karin som backkollega. Om man har i åtanke att "Högerback!" var det mest effektiva hot min samtida fotbollstränare hade att ta till om jag inte uppförde mig, då förstår man hur oväntat detta positionsval var.
Tänk, så det kan bli. Man hamnar någonstans av en slump och så rullar det bara på.
FF
Wrigstad IBK, del I
För 10-15 år sedan kom en ny sport till byn och således startades en ny klubb.
Wrigstad IBK, lägg märke till den spexiga stavningen med W som inte är densamma som i ortsnamnet.
Som brukligt, var det naturligtvis endast pojkar och män som erbjöds att prova på till en början. Ett damlag startades så småningom men småflickorna fick snällt sitta och titta på när de jämnåriga grabbarna spelade den nya, poppiga sporten. Observera, det fanns ingen som helst bitterhet.
Det fanns dock en ordentligt idrottsintresserad skara flickor av årgång 85 som fram tills dess hade ägnat sin fritid uteslutande åt fotboll. Men som alla vet är det blott under sommar- och delvis vår- och höstmånaderna som denna sport kan praktiseras, såvida man inte halkat in på en proffesionell bana. Dessa chicks hade, oväntat nog, inte gjort det vid 10-11 års ålder, även om vissa hade klar potential. Behovet av en vintersysselsättning var stor.
När det inte av klubben erbjöds några möjligheter för dem att starta en alternativ karriär vid sidan av fotbollen gjorde de det som After Dark skulle komma att sjunga om i Melodifestivalen ett decennium senare; tog saken i egna händer. De gav en coach-förfrågan till damlagets dåvarande superstjärna och tillika praktikant på Vrigstad Skola vid det tillfället, Petra Karlsson. Hon tackade ja och vi klampade upp till klubbledningen som gav oss en träningstid i veckan.
Vips var flickverksamheten igång.
Fortsättning följer
Honey, I'm home!
Att toppa beachformen och samtidigt uppleva den franska matkulturen var en omöjlighet. Anna Skipper skulle krevera om hon fick se det jag ätit dessa veckor uppställt på ett bord. Men hon kan faktiskt dra åt helvete.
Det har väl undgått få att fransmän generellt sett är rätt kassa på andra språk men att de inte ens kan höra skillnad på svenska och engelska, det är faktiskt skrämmande. Det var inte en gång folk gissade att vi snackade engelska. Det är inte ofta folk gissar på att jag kommer från Sverige. Flest bud var det denna gången på Italien vilket jag tar som en stor komplimang.
Det mest problematiska denna vistelse var när man skulle beställa något som hade engelskt namn. Skulle du ha en Street hot dog till exempel var det lönlöst att försöka säga det på så god engelska som möjligt. Strriit ott dogg funkade bättre. Lustigt det där.
Fick prova på att åka tråådbuss. Det var väldigt rooligt. (Roland TpT)
Lyon föll mig i smaken men som alltid var det skönt att återvända till Sverige. Borta bra men hemma slår allt. Lite schitzofren nu bara efter tvära kast mellan storstad och by (Vrigstad). 1250000 mot 1900.
.. .. ..
Kan inte annat än tokhylla inlägget från "Bippo & Grappa". Får dock meddela att trots enorm hets mot fransmännen lyckades jag inte provocera. Det var nämligen inte i fotbollsfanatiska kretsar som jag cirkulerade. När det för en gångs skull bjöds upp till lite lir i gangetvar det undertecknad som fick stå för artisteriet vilket säger mer om dem än om mig. Nog för att jag fortfarande kan spexa till det mellan varven men en medelmåttig kille överglänser jag inte.
Blir lätt nedstämd när jag tänker på Pippos magnifika show, av det enda själet att jag inte fick uppleva den live. Näe, varför låta de svenska studenterna få lite ledighet och tillgång till en TV? Det blev till att ta del av hyllningarna i l'Equipe istället. För den icke allmänbildade är det sporttidning numero uno i la France. Kvällen då magnifico Philippo (nä jag påstår inte att jag kan italienska även om jag innerligt gärna skulle vilja) gav alla som hånat honom en fet smäll på nosen, var för övrigt den kväll då jag fick som mest SMS från la Suède.
Det närmaste jag annars kom lite fotboll var när tre ynglingar rultade omkring utanför vårt residens, iförda endast kalsonger. De firade Olympique Lyonnais seger i sista omgången av den franska ligan. Kimpa såg vi inte skymten av under hela vistelsen. Skit.
Tro det eller ej, innebandy kom faktiskt på tal. En av lärarna som var en stor sverigevän hade fått testa på att spela lite under ett av sina besök. Än mer förvånanande var att han såg det som en sport för stora och starka. Jag försökte förklara att många här såg det som lite utav en töntsport som utövas av dem som inte var tillräckligt bra på fotboll eller hockey. Tänka sig sicka skillda uppfattningar man kan ha.
Sista sportrelaterade händelsen: En utskällning från chefen på närbutiken för att spela basket med en av hans avocados. Han borde varit tacksam. Vem vill ha hårda avocados?
.. .. ..
Har blivit informerad om att vi inleder serien borta mot Robertshöjd (eller vad de heter?). Intressant.
Har även sett listan över de lag som kommer delta i Båstad. Största skrällen där var utan tvekan Jönköpings IK på herrsidan. Här gick jag omkring och trodde att laget från Sveriges Betlehem djupt föraktade turneringar som BOO. Gud så förutfattade meningar jag har. För egen del så är Balrog en önskemotståndare. För att ge dem en match kommer det möjligen att krävas lite extra aktiv coachning. Annars skulle det knappt behöva vara några dimmor.
.. .. ..
Sova kanske.